Längtan efter ett barn

Lovade ju också att jag skulle lägga upp texten jag skrev till årets Offerdalstidning. Det är många som inte har tidningen som vill läsa. Så varsågoda – här har ni…

Längtan efter ett barn

Att bli förälder är något som de flesta ser som självklart. Från det att man är liten leker man ”mamma, pappa, barn” och man vet redan att man ska bli veterinär och ha två barn, en flicka och en pojke och de ska heta Sandra och Max. Eller vad det nu är för namn man råkar gilla bäst just då.

Oftast blir ju förstås livet inte exakt som man föreställt sig. Man kanske inte blir veterinär och man kanske inte får en  Sandra och en Max, utan istället blir det tre tjejer som heter något helt annat. Men hur livet än kommer att gestalta sig så finns ju oftast familjebilden kvar på ett eller annat sätt, och i de allra flesta fall så får man sitt eller sina barn. Precis som det ”ska” vara. Att bli föräldrar är för många inte bara en självklarhet utan det kan till och med kännas som meningen med livet och en av de grundpelare som biologin och hela vår existens bygger på.

 Tyvärr ser verkligheten helt annorlunda ut för väldigt många som inget hellre önskar än att få bli förälder. Ofrivillig barnlöshet är vanligare än man kanske tror.  Siffrorna varierar men man brukar säga att 1 par av 6 är drabbade. Förmodligen har du ett eller flera par i din bekantskapskrets som kämpar för att få barn, men det är inte säkert att du ens vet om det då det ofta är en väldigt känsloladdad och svår situation att prata om. Man lider i det tysta och ofta vet inte ens den närmaste familjen om problemet. Istället bombarderas man av frågor som ”är det inte dags att skaffa barn snart”, och så vidare.

Hur ofrivillig barnlöshet definieras varierar, men vanligtvis menas fall då man försökt bli gravid under 12-24 månader utan att ha lyckats. Inte nog med att det kan vara otroligt svårt att bli gravid, dessutom slutar  ungefär 20-30% av alla konstaterade graviditeter  i missfall.

Dessa siffror kan ju tyckas ganska deprimerande, men det är ju ändå något som de allra flesta par aldrig behöver fundera något  vidare över. Tills man inser att man själv är en av de drabbade.

 Vissa par når aldrig sitt mål och blir tvungna att acceptera sitt öde som barnlösa. Andra lyckas till sist få barn på naturlig väg, med eller utan hjälp, eller väljer att titta på andra alternativ, såsom adoption.

Detta är berättelsen om hur vår resa sett ut, från att ha varit ofrivilligt barnlös till att ha fått livets största tänkbara gåva, ett litet barn. En resa som sett väldigt annorlunda ut jämfört med de flesta andras, men som verkligen lett fram till guldet vid regnbågens slut.
En resa som varit värd varje sekund, minut och år av väntan och längtan, och varenda tår som fallit.

 Första gången jag blev gravid var lyckan total. Visst fanns vetskapen om riskerna för missfall i bakhuvudet, men samtidigt visste jag ju att om jag bara kom över de där första 12 riskfyllda veckorna så skulle det ju vara ganska lugnt sen.  Veckorna gick och allt verkade bra. Vi berättade för folk runtomkring att vi väntade barn, och även om vi inte vågade utmana ödet genom att shoppa en massa bebis-grejer så kunde man ju inte låta bli att titta, planera och drömma. Men så hände det som inte fick hända och i fjortonde veckan fick jag missfall.

Utan att gå in på alltför många detaljer så var det ett väldigt jobbigt missfall, där jag blödde i flera månader, vilket givetvis var otroligt jobbigt både fysiskt och psykiskt.  Min man och jag var i alla fall överens om att så snart jag slutat blöda och mådde bra igen så skulle vi försöka en gång till, då vi nu var helt och fullt inställda på att bli en riktig familj.
Så vi försökte.
Och vi väntade.
Och väntade.

Och väntade.
Tiden gick, och när det gått drygt ett år så kontaktade vi kvinnokliniken för att få hjälp. Allt såg bra ut, och de kunde – vilket är väldigt vanligt – inte se någon anledning till att jag inte blev gravid. Bara att fortsätta försöka. Vid ungefär samma tillfälle började vi prata om möjligheterna att adoptera ifall det nu skulle visa sig att jag inte kunde bli gravid igen, och beställde även hem information från de olika organisationerna som förmedlar adoptioner.

Till sist lyckades jag i alla fall bli gravid. Flera gånger. Dock slutade varje graviditet på samma sätt – med missfall. De flesta mycket tidiga, men även ett par senare. Runt mig fortsatte livet som vanligt för alla andra, men själv kändes det som om jag befann mig i en bubbla där tillvaron cirkulerade runt ägglossning, mens och misslyckanden. Överallt såg jag barnvagnar och stora magar och känslan av totalt misslyckande och förtvivlan växte sig allt starkare.

Fler undersökningar, som inte visade något. Mer väntan.

 Många par som har problem med att få barn väljer att prova på IVF-behandling (in vitro-fertilisering), eller provrörsbefruktning som det också kallas, men eftersom vårt största problem inte var svårigheterna att bli gravid utan det faktum att varje graviditet slutade i missfall så kändes det inte som ett alternativ för oss. Dessutom var vi väl medvetna om hur pass små chanserna att en sådan behandling faktiskt lyckas är samt hur otroligt jobbigt det kan vara att gå igenom. Vi var less på att misslyckas och må dåligt och bestämde oss för att det var dags att gå vidare.  

Vi beslutade oss för att adoptera. För oss har det alltid varit viktigast att få ett barn, sen om det barnet är biologiskt eller inte spelar mindre roll.
Vi ställde oss i kö hos två olika adoptionsorganisationer. I samma veva anmälde vi oss till den obligatoriska föräldrautbildningen inför adoption, kontaktade kommunen angående den hemutredning som krävs för att få ett så kallat medgivande, samt satte in en p-stav, allt för att försöka sätta stopp på den onda cirkel vi hamnat i och helt fokusera på ett annat sätt att bli föräldrar.
Då vi beslutade oss för att adoptera så var första tanken och förhoppning att kunna adoptera ett svenskt barn, och vi började därför undersöka hur möjligheterna såg ut på den fronten. Vi fick dock väldigt tydliga signaler om att det är något som i princip aldrig sker, och att vi därför inte bör hoppas på det. I Sverige är det årligen endast ca 15-20 barn som adopteras bort, och i de allra flesta fall är det då adoptioner som sker inom den närstående familjen och i andra fall handlar det om barn som har varit familjehemsplacerade i flera år innan det blivit tal om en adoption.  Det finns flera anledningar till att det sker så få adoptioner i Sverige: dels har vi ju möjligheten att göra abort vid oönskade graviditeter, och dels har vi ett relativt väl fungerande socialt skyddsnät, jämfört med många andra länder, som går in och stöttar i de fall det behövs. I övriga fall, till exempel då barnen omhändertas av socialen, placeras barnen vanligtvis i familjehem.

 Tidigare hade jag en bild i huvudet av hur det skulle vara att adoptera, och jag visste ju redan att a) det är dyrt och b) det kan ta tid. Men att det skulle vara så byråkratiskt och så drygt som det faktiskt är, det hade jag inte kunnat tänka mig ens i min vildaste fantasi.  Vi fick först vänta i ungefär ett halvår innan föräldrautbildningen påbörjades, detta för att det krävdes minst fyra anmälda par för att kursen skulle hållas (en lång tid att vänta, tyckte vi, men det var nog inget mot vad paret som redan väntat ett år när vi anmälde oss tyckte). Kursen pågick under hösten, och vi fick sedan påbörja hemutredningen strax efter jul. Av olika anledningar ombokade socialsekreterarna våra möten vid flera tillfällen, och när vi fått vänta i fyra månader på ett hembesök så var vi riktigt nedstämda och trodde aldrig att vi skulle komma vidare i processen. Det gick till och med så långt att vi beslutade oss för att göra ett sista försök på naturlig väg, och mot alla odds så blev jag gravid ganska omgående. Även denna graviditet slutade dock på samma sätt som de tidigare, och vi fick än en gång bekräftat att om vi någon gång kommer att bli föräldrar så kommer det i alla fall inte att ske på biologisk väg.
Till sist, efter många om och men, så drog någon i alla fall ur proppen och vi fick vårt medgivande för att få adoptera. Vi kontaktade genast den adoptionsorganisation vi bestämt oss för att anlita, och när vi väl fått denna första kontakt så började saker äntligen hända.

 Att välja land är inte alltid det lättaste och mest självklara. För det första har inte de svenska adoptionsorganisationerna avtal med alla länder. De olika länder som finns att välja på ställer väldigt olika krav på de blivande adoptivföräldrarna, och vissa länder kan man genast utesluta för att man till exempel inte möter deras krav på utbildning, inkomst, religiös tillhörighet, BMI eller vad det nu må vara. Tillvägagångssättet är inte heller detsamma för alla länder, och inte heller de barn som finns tillgängliga. De allra flesta blivande adoptivföräldrar vill ha ett så litet barn som möjligt, men vid internationell adoption hinner de allra flesta barnen bli minst två år innan de blir tillgängliga för adoption. Ett undantag är till exempel Kenya, där man fortfarande kan få adoptera ett spädbarn. Ett krav som Kenya har är dock att man ska tillbringa minst åtta månader i landet tillsammans med sitt barn, vilket förstås gör det svårt för de flesta ”vanliga” familjer att adoptera därifrån. Vissa länder kräver en längre resa till landet, medan andra länder kräver två, eller i vissa fall tre, resor dit, vilket också kan påverka ens möjligheter att ro adoptionen i land rent praktiskt. Även ekonomiskt kan man behöva tänka en extra gång. Även om man inte vill tänka prislappen när det handlar om möjligheten att få ett barn så är det ju tyvärr också en relevant del av adoptionen som man måste ha i åtanke, och kostnaderna kan variera en hel del mellan olika länder. En hel del att fundera på alltså!

 Vi kom tillsammans med vår handläggare överens om att Litauen var ett lämpligt land för oss att köra vidare på. Vi tillbringade en hel sommar med att samla in alla de olika papper som krävdes. Läkarintyg, psykologintyg, inkomstintyg, intyg om egen bostad, utdrag ur rikspolisregistret, utdrag ur födelse- och dopbok, utdrag ur vigselbok, personbevis, tre olika referensbrev, medgivandeutredningen inklusive beslut från socialnämnden, sammanträdesprotokoll, ett antal fullmakter, intyg om föräldrautbildning, utdrag ur skattelängden för senaste taxeringen, intyg om svårigheter att få biologiska barn, bankintyg… Alla papper skulle vara undertecknade med blått bläck, namnförtydligande samt telefonnummer till personen i fråga, annars var de ogiltiga och fick begäras in på nytt. Ett heltidsarbete, vill jag lova, och jag slet mitt hår mer än en gång.
Tillsammans med hemutredningen och allt annat som krävdes kände vi oss i princip vända ut och in, synade uppifrån och ner, och vi fick många gånger bita oss i tungan och helt enkelt gilla läget. Jag kan dock fortfarande fråga mig vad vårt sexliv har med vår lämplighet som blivande adoptivföräldrar att göra, men när man befinner sig i en sådan beroendesituation så vågar man inte ifrågasätta utan försöker helt enkelt svara så gott man kan medan man håller huvudet högt.

 Till sist gick i alla fall våra papper, en hel pärm, iväg till adoptionsorganisationen, som efter godkännande skickade dem vidare till Notarius Publicus. Därefter var vår akt redo och skickades till sist till Litauen. Där förväntade vi oss en lång väntetid innan vi skulle höra någonting överhuvudtaget, och var därför väldigt förvånade när vi redan efter några veckor fick information om ett syskonpar som fanns tillgängliga för adoption. Vi fick två foton, ett på vardera barn, samt lite kortfattad information om barnen och deras bakgrund, tillsammans med en fråga om vi ville ansöka om att få adoptera dessa barn. Tillvägagångssättet för Litauen är lite annorlunda jämfört med vissa länder, och istället för att bli tilldelade ett (eller två) barn så fick vi alltså, tillsammans med andra par i andra länder, möjligheten att ansöka om dessa barn. En nämnd skulle då gå igenom alla ansökningar och bedöma vilket par som var de bästa föräldrarna för just dessa barn , vilket alltså innebar att man ofta fick ansöka flera gånger innan man blev de lyckligt lottade föräldrarna som till sist fick sitt barnbesked. Vi skulle då få möjligheten att göra en extra resa till Litauen, om vi så önskade, för att få träffa barnen innan vi bestämde huruvida vi ville gå vidare med adoptionen.
Vi bestämde oss i alla fall för att ansöka, och åter fick vi påbörja insamlandet av en massa papper som skulle visa på att vi ju faktiskt var de mest lämpade föräldrarna för just dessa barn. Detta innebar en massa kontakter med BUP, barn- och ungdomshabiliteteringen, en psykologklinik i Stockholm som specialiserar sig på adopterade barn och de frågeställningar och problem som detta kan föra med sig.

Till sist fick vi i alla fall iväg även denna ansökan. Vi drog en lättnadens suck när vi fick besked från adoptionsorganisationen att ansökan såg bra ut och att de samma dag skickat den till Litauen.

Men då, samma dag, hände det som vi minst av allt väntat oss. Vi fick ett brev från en kommun här i Sverige, som skrev att det fanns ett spädbarn som eventuellt skulle komma att adopteras bort, och de undrade om vi i så fall var intresserade…?

Gissa om tankarna snurrade i skallen… Vi får posten precis kl. 12, vilket innebar att de socialsekreterare som skickat brevet just gått på lunch och vi fick vänta en dryg timme innan vi fick prata med dem. En av de längsta timmarna i mitt liv, vill jag lova (och då har man ändå blivit ganska bra på det här med väntan, de senaste åren…)! Frågorna var ju så många! Vi visste ju inte om samma brev gått ut till flera andra par, eller om barnet i fråga verkligen skulle adopteras bort eller ej (i brevet beskrevs att det fortfarande fanns flera frågetecken), vi visste ingenting. Det kändes som det fanns så många OM, MEN, EVENTUELLT som det hängde på. Men samtidigt var ju hoppet väckt, och i mitt hjärta var han redan vår, den lille killen som vi nyss fått reda på existerade…

Vi fick omgående bestämma hur vi skulle göra – antingen fick vi chansa på att detta lilla barn skulle få komma till oss och i så fall fick vi dra tillbaka den ansökan vi precis skickat iväg till Litauen, eller så fick vi fortsätta med vår ansökan om syskonparet, vilket kanske var ett säkrare kort. Valet var dock ganska enkelt. Vi hade ju aldrig träffat syskonparet i Litauen, och framför allt så visste de inte ens om att vi fanns. Vi hade ju nu en liten möjlighet att få ett spädbarn, vilket kändes som något så fullständigt otroligt att vi aldrig ens vågat hoppas på det. Hela hjärtat sa att vi måste ta chansen, och vi drog därför tillbaka den ansökan som precis gått iväg, och höll tummarna så hårt vi bara kunde.

För att korta ner en väldigt lång historia, och för att inte lämna ut alltför många detaljer om omständigheterna runt vår killes födelse och adoption (det tar vi med honom när han är gammal nog, om han vill veta), så fick vi träffa vår son tre veckor senare, och blott en vecka därefter så fick vi med honom hem!
Jag vet inte om ni ens kan föreställa er känslan. Helt otroligt. Vi hade ju väntat så länge! Att det sedan i vårt fall blev en liten bebis är ju mer än vi någonsin vågat drömma om. De tankarna fanns ju inte längre, när vi insett att vi inte kommer att få biologiska barn utan att det var adoption som gällde för oss. Det kändes verkligen som att vinna högsta vinsten, och vi är nog överens om att aldrig mer köpa någon trisslott då vår tur ju ändå måste vara förbrukad nu.

Den dagen då vi fick beskedet att adoptionen äntligen var klar i tingsrätten så hade vi redan haft vår son hemma i drygt fyra månader. När vi fick bekräftat att domen vunnit laga kraft så var vi beredda på det, då vi inte fått några indikationer på att de biologiska föräldrarna skulle ha någon tanke på att överklaga. Jag ringde i alla fall tingsrätten och fick det bekräftat, för att veta helt säkert. Sedan satt jag vid datorn en stund, ringde lite telefonsamtal och skickade lite mail och sms till nära och kära om att allt var klart, och kände mig ungefär som vanligt. Sen vaknade lillen, som låg i sin säng och sov under tiden, och när jag plockade upp honom och fick världens leende när han sträckte upp armarna mot mig så bara brast det totalt. Tårarna bara sprutade. Kändes verkligen i hela kroppen hur spänningen släppte, och då trodde jag ändå att jag lyckats hålla oron på avstånd ganska bra. Dock hade den ju givetvis funnits där hela tiden, vetskapen om att vi fram till denna dag skulle kunnat bli tvungna att lämna tillbaka vår son.

Även om jag inte burit mitt barn i magen och fött fram honom så som en mamma ”normalt” föder sitt barn så är jag hans mamma. Så är det bara. Punkt slut.  Han ser sin mamma när han tittar på mig och jag ser min son när jag tittar på honom. Jag älskar honom mer än jag trodde var möjligt och jag skulle bokstavligt talat göra allt för honom.  Att någon har valt bort detta lilla liv är för mig fullständigt ofattbart, men samtidigt känner jag en sådan otrolig tacksamhet för att han fått födas och för att just vi blev utvalda till att bli hans föräldrar.
På frågan om hur det känns att vara adoptivmamma så är svaret att det förmodligen känns som att vara en vanlig mamma. Fast bättre. För jag känner varje dag hur otroligt tacksam jag är för att jag har mitt barn i mitt liv. Vilken gåva han är. Och jag hoppas att min sorg och min längtan de senaste åren får mig att bli en bättre person och en bättre mamma, genom att varje dag påminna mig om hur otroligt värdefullt mitt barn faktiskt är.

Det var just han vi väntade på, det är jag helt övertygad om. Vår son.

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *