Fortfarande sjuk…

Onsdag idag och har väl ärligt talat inte haft den bästa dagen man kan tänka sig hittills. Vaknade väldigt tidigt av en väldigt hostig och olycklig William. Börjar undrar hur länge detta elände ska hålla i sig. Så fort man tror febern är borta så kommer den tillbaka, oftast riktigt hög. Hostar så han klöks och får inte sova. Snoret rinner tjockt och gult. Kraxar som en kråka, även om rösten nu börjar låta mer normalt. Tror dock han fortfarande har ont i halsen, för jag får knappt i honom nåt annat än välling trots att han verkar vara hungrig. Inte så konstigt att han är less på eländet, och jag också för den delen. Känns ju jättejobbigt att man inte kan göra mer. Kan ju inte proppa i honom hur mycket Alvedon som helst. Hostmedicin får han, men undrar ibland om det är värt besväret eller gör mer skada än nytta med tanke på att det inte är helt lätt att få den i honom.

Magnum var inte heller så samarbetsvillig i morse, och efter det fina avslutet på kvällen igår då han smet med en full flaska välling och fick av korken i soffan så gjorde han idag samma sak fast på köksgolvet, bland böcker och annat. Sådana stunder är han billig… En jäkla tur för honom att han är jääääkligt söt och go mellan dessa stunder!
Sen visade det sig att bredbandet inte fungerade, och eftersom Martin arbetar uppkopplad mot servern när han är ute på jobb så är han beroende av att det fungerar. Inte jättekul att strula med det direkt på morgonen, med en väldigt ledsen liten grabb och en överaktiv hund, samtidigt som det är -23 grader ute och alltså inte bara att springa ut och in hur som helst.

Efter en promenad med vagn och hund med lite lydnad inbakad för att magnum skulle få tänka lite så somnade iallafall William i vagnen ett par timmar, vilket han verkligen behövde.
Nu leker han iallafall lite, och är glad för för första gången på ett ganska bra tag. Får väl se hur länge det varar – det svänger snabbt nu när han inte är kry, och med tanke på hur glad och tålig han brukar vara så förstår man verkligen hur risigt han mår, stackaren.

Har många gånger varit väldigt tacksam för Williams sångbok, som är väldigt flitigt använd i vanliga fall men som har varit rena livräddaren dessa dagarna. Ganska ofta det enda som överhuvudtaget fått honom att sluta gråta, och han då suttit i famnen och myst medan vi sjungit sång efter sång efter sång efter… Nu är han som sagt riktigt pigg och glad och trycker glatt igång sångerna själv mellan varven med läragåvagnen eller vad han hittar på. Skönt med en liten paus, hoppas den varar ett tag innan nästa febertopp.

image

image

image

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *