Livet i en tratt

Fortfarande risig i magen – eller kanske ska jag säga att det snarare tagit omtag för jag var ju bra ett par dagar. Igår blev jag dock kass igen, och på kvällen tänkte jag ta en lugn kväll i soffan med en bok men inte ens det orkade jag, utan låg och halvsov under en filt samtidigt som jag frös som en hund. Fortfarande lite illamående men ändå ganska ok på en skala – får väl se hur det går under dagen.

I måndags var vi i Östersund, återbesök på djursjukhuset för Martin och magnum, och Ica maxi för William och mig under tiden, för att fylla på förråden lite (handlar mycket i de lokala butikerna, vilket vi tycker är viktigt, men ibland blir det storhandlande i stan, det ska erkännas. Finns ju framförallt ett lite större utbud av barn- och LCHF-artiklar).
Magnums svans läker inte så bra som vi skulle önska. Ska fortsätta tvätta och lägga om en vecka till, och blir det inte bättre får vi överväga amputation. Jättetråkigt då det ju lär innebära att det isåfall är slut med utställningar för hans del, men det kan ju inte hjälpas.
Lite trist liv för magnum just nu, i en tratt. Han är trots det väldigt duktig och gör det bästa av situationen. Får bli lite extra gos med honom på kvällarna (och dagarna förstås), så han inte känner sig alltför isolerad…

Har börjat komma igång lite med offerdalsbygden i samverkan -obis- igen, som jag ju var ganska aktiv i innan William kom till oss. Får se vad tiden räcker till, men det är ju många viktiga frågor som diskuteras, och det är ett ofta väldigt roligt arbete, även om det förstås ibland kan kännas som att slå huvudet i en vägg, om och om igen, när man inte kommer nån vart. Men tittar man bakåt så har vi ju faktiskt åstadkommit en hel del.

William växer så det knakar, både fysiskt och mentalt. Stor och lång kille, som kan och vill väldigt mycket. Kommer fler och fler ord, dock oftast i samband med att han härmar oss. Älskar att läsa, särskilt böcker om fordon och maskiner, men även andra böcker. Fortfarande brummar allt. Skulle hämta honom på dagis idag, och då sprang han in i dockrummet och klättrade upp på en pall som stod vid fönstret. Då stod bokbussen utanför, på andra sidan vägen, och William var eld och lågor. När vi sen klätt på oss så gick vi dit och lånade några böcker. Var ju riktigt lyckat – en buss som dessutom var full med böcker, kan det bli bättre?

image

Offerdal har återigen cirkulerat i media. Vår trevliga lokala icahandlare lade ut en väldigt oskyldig hälsning på Facebook, där han skrev att han välkomnade de nyinflyttade syrierna till offerdal och hoppades att de kommer att trivas. Detta blev snabbt det mest taggade inlägget på twitter, och sedan dess har Ica ladan och Bo-Gunnar varit med i både Aftonbladet, metro och en massa andra tidningar och radiokanaler. De flesta kommentarer har varit väldigt positiva (kan tex nämna att Jonas Gardell kallade honom hjälte och sa att det var första gången han varit stolt över att ha ett ica-kort), men vissa kommentarer har varit väldigt otrevliga och hotfulla. Tråkigt att folk inte kan skilja på flyktingpolitik och medmänsklighet! Har man synpunkter på invandrar- och flyktingpolitiken så finns det väl bättre sätt att uttrycka dessa…? Även om det säkert finns undantag även här i offerdal så är ändå de flesta väldigt positiva att få hit fler invånare, flyktingar eller ej. Vi bor i glesbyden, och ju fler invånare desto bättre för oss alla. Fler som utnyttjar lokaltrafiken, fler som handlar i butikerna, fler barn på dagis och i skolan, färre hus/lägenheter som står tomma. Dessutom en påminnelse till politikerna att vi finns, vilket de annars alltför ofta glömmer bort. Att måla fan på väggen innan de knappt ens hunnit anlända är väl ganska onödigt. Istället får vi alla försöka göra det bästa möjliga av situationen, och där tycker jag Bogge och Ica ladan är ett föredöme!

Avslutar med ytterligare en vinterbild, taget från Anitas väg med utsikt över vår gård.

image

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *