En att komma ihåg…

Vi har en lergök stående i köket, som William tycker det är roligt att leka med. Idag hade han den och stoppade in huvudet i munnen och försökte blåsa. Dock hände inget då hålet sitter i andra ändan på fågeln.
”Du får blåsa den i rumpan istället, så fungerar det”, sa jag. Vad gör ungen? Jo, sätter den i rumpan… Älskade grabb

Bilder från luciafirande med dagis samt julafton

Även i år var William med i förskolans luciatåg, och även i år var han årets tomte…

Försökte infoga ett videoklipp, men lyckades inte. Får se om det går att få till vid senare tillfälle.Här är iallafall lite foton från tillfället.

Även lite foton från julafton, från kameran som jag alltså nu fått tillfälle att tömma på bilder.

001 004 007 010 019 027 045 046 051 056 060 065

 

Dags att ge sig…?

Som vi nog nämnt tidigare har vi en ständigt återkommande diskussion med William, som handlar om var kossorna säger. Vi säger att de säger ”muuu” medan han hävdar å det bestämdaste att de säger ”bäää”. Detta har han gjort i flera månader och han är fruktansvärt envis och skrattar så gott åt oss när vi käftar emot, men ger sig det gör han inte.
Nu har han dessutom börjat lägga sig på mage bredvid Mario på golvet, med boke framför sig uppslagen på sidorna med kon och kalven, och pekar på dessa och säger övertydligt till Mario ”bääää”.
Häromdagen hade vi samma diskussion som vanligt med William vi köksbordet. Vi skakade båda på huvudet och vände oss till Mario och förklarade för honom att oavsett vad William säger så har han fel och kossorna säger faktiskt ”muu”.
Hans svar?
”Bäää”.
Suck.

Julförberedelser

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

Tiden fram till jul känns verkligen helt annorlunda nu när vi har barn och åtminstone William är stor nog att faktiskt få och kunna hjälpa till med en hel del julpyssel. Tillsammans har vi bakat pepparkakor och lussebullar (eller lussesniglar, beroende på hur politiskt korrekt man ska vara). På dagis har det också pysslats en hel del och det har varit en mäkta stolt kille som kommit hem med allt från julkort till egenhändigt gjort ljusstake.

Hade turen att våra glutenfria pepparkakor blev minst lika goda som de vi brukar göra. Märkligt var dock att vi gjorde två satser på samma recept och även om båda omgångar var väldigt goda så var de helt annorlunda i smak och framförallt konsistens.
Även lussebullarna skiljde sig en hel del och framförallt andra satsen blev bra, då den första upplevdes som ganska torr och tråkig. Misstänker där att jag hade lite för mycket mjöl i första omgången. I andra satsen använde jag dessutom mandelmjölk, vilket eventuellt gjorde en skillnad till det bättre.

En sjuk jul

image

Så är julafton överstökad för i år. Då vi tidigt fick reda på att inga syskonbarn skulle finnas ”tillgängliga” på julafton så bestämde vi oss för att stanna hemma och ha en lugn jul. Sedan var det tal om att farmor och farfar skulle försöka ta sig upp men tyvärr blev det inte så. Och med facit i hand var det kanske lika bra, då julen blivit en jul i sjukdomars tecken. Mario var dålig i slutet av förra veckan med feber närmare 40 grader och allmänt besvärad och ledsen. Han hann inte mer än krya på sig förrän det blev min och Williams tur och igår bröt det ut ordentligt. William lyckades hålla sig ganska go och glad fram till efter tomtebesöket men sen var tempen uppe i 39,2 och då däckade han i min famn en stund. Resten av kvällen pendlade mellan ett tappert försök att hålla humöret uppe och ren förtvivlan fram tills han gick i däck, ganska tidigt. Jag blev också dålig framåt kvällen.
Vi har båda en evinnerlig hosta och åtminstone jag en huvudvärk från helvetet (säkert även w, även om han inte kan berätta det riktigt).

Vi fick ju iallafall alltså ett besök av tomten (tack V!) och det var förstås väldigt spännande. W var ganska misstänksam men inte rädd. Mario var tämligen oberörd. Bilder i andra kameran så lägger upp om/när jag får tummarna loss.

Jättefina julklappar till både oss och barnen – tack snälla alla ni som ligger bakom 🙂

Juldagen har varit lugn, minst sagt. Martin tog med sig magnum och Mario på en förmiddagspromenad medan jag och William somnade på soffan framför Emil i Lönneberga. Williams feber (och min också för den delen) har gått upp och ner, och när han hade en bra period i em var han med Martin upp på Hön och hämtade skotern vilket var en höjdare. Tog dock på krafterna och sen var det förtvivlan och bara mammas knä som dög en stund.
Martin har nu ikväll skruvat ihop löpbandet ute på kontoret, men det lär ju tröja ett tag innan man är i form att testa det.

Imorgon skulle vi alla åkt och hälsat på Marios ”andra familj” men så som det ser ut blir det ju tyvärr bara Martin och Mario som kommer iväg. Trist, men inte mycket att göra åt det.

Ligger fortfarande back med uppdateringarna från senaste månaden, men det kommer väl efter hand. Flesta bilderna ligger dock på datorn tror jag, så de lägger jag bara upp om de är riktigt bra, nööjer mig annars med de i mobilen.