Säkerhet och rutiner

Igåe lämnade jag William på dagis vid niotiden för att sen komma occh hämta honom vid halv två när han sovit, eller så var iallafall tanken. På förmiddagen ringde personalen och berättade att det skett en liten olycka. När de skulle gå ut en sväng i vagnen hade personalen som skulle ta William av någon anledning inte spänt fast honom i selen och vips så trillade han ur vagnen med huvudet före ner i golvet eller marken. En ilsket röd bula och skrapsår var de synliga skadorna, men just när det gäller huvudet så vet man ju aldrig. Personalen var i kontakt med sjukvårdsrådgivningen och fick besked på att ha honom under uppsikt, främst under de första sex timmarna, men även att han bör övervakas lite extra under de närmaste veckorna ifall det skulle uppstått någon mindre blödning som inte märks omgående. Jag hämtade hem William ganska tidigt för jag ville själv ha full koll på honom samtidigt som det är en lugnare omgivning för honom här hemma än på dagis, och vid eventuell hjärnskakning ska man ju ta det lugnt. Sjukvårdsrådgivningen tyckte inte att det fanns något behov att upppsöka läkarvård så länge han verkar som vanligt men märker vi någon skillnad på ett eller annat sätt måste vi givetvis genast åka in med honom. Dagis är dagis och småbarn är småbarn och vi hade förstås räknat med blåmärken, skrubbsår och incidenter av olika slag. En olycka händer så lätt och barn har inte den bästa balansen eller förstår vad som är farligt. Men detta känns som en helt onödig olycka och det gör mig mer irriterad ju mer jag tänker på det. Rent krasst så känns det mer som slarv än som en olycka. Hade personalen burit honom och till exempel halkat och tappat honom så hade jag haft mycket mer förståelse. Arbetar man med småbarn så måste säkerheten vara prio ett och att spänna fast barnet i vagnen borde vara så grundläggande att det helt enkelt inte ska kunna ske en olycka. Visst, det är en sak om barnet lyckas åla sig ur selen eller liknande just när man inte har full uppsikt, till exempel vid sovstunden, men så var det som sagt inte här. Jag är inte särskilt nojjig eller daltig när det gäller vardagsrutinerna men man börjar ju genast undra hur bra koll personalen har vid blöjbyte och andra situationer där en livlig ettåring lätt kan dimpa i golvet. Själva har vi skrotat skötbordet och byter alltid på golvet som en ren säkerhetsåtgärd så vi vet hur otroligt sprallig han kan vara. En tröst är att det inte var ordinarie personal som var orsaken till olyckan, men jag vill även kunna lita på att vikarierna använder sunt förnuft och vidtar de säkerhetsåtgärder som krävs för att barnen inte kommer till skada. Denna gången verkar vi ju ha haft tur i oturen – ta i trä! – men nästa gång kanske det inte går lika bra, oavsett om det är William eller något annat barn det handlar om. Jag bara hoppas att det inte händer igen.

image

Här har den värsta svullnaden och det ilsket röda lagt sig men från en annan vinkel syns ändå att det är en bra bula han fått.

This entry was posted in diverse funderingar, William. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>