Pojken har blivit stor

image

Jisses så snabbt tiden har gått. Särskilt när William visar att han så snabbt lär sig nya saker (såsom att ta fram och ta på sig pannlampan…) så känns det helt ofattbart att för bara mindre än ett och ett halvt år sen satt vi fortfarande fast i ofrivillig-barnlöshets-träsket och kämpade med vår adoptionsansökan. I oktober fick vi ett brev om att det fanns en liten bebis som kunde bli aktuell för adoption och tre veckor senare fick vi träffa William för första gången. Ytterligare en vecka senare var vi hemma med honom, och i februari förra året var alltså adoptionen äntligen helt färdig och han var vår även enligt lag. Det är nu ett år sen (exakt ett år igår) och William har hunnit bli sjutton månader och är verkligen ett energipaket som skänker så otroligt mycket glädje. Kan inte sluta förundras över vilka vändningar livet kan ta. Idag har vi skjutsat pappa till flyget. Som tur är blir han inte borta så länge och vi ser fram emot att snart ha honom hemma igen. Lite tomt här utan honom ju! Haft besök här av tant Marlene och Mango idag, så magnum också fått lite annat att tänka på. Kul att de leker så fint ihop nu när Mango kommit över sin rädsla. Imorgon blir det nog lite apportering så magnum får tänka lite. Märks att han är lite ostimulerad och behöver få jobba. Fortfarande tö, och det gäller att se sig för så man inte står ivägen när snön rasar från taken. Lömskt det där! Särskilt noga med William naturligtvis, både när han är ute och leker och när han sover i vagnen. Igår kväll hade vi lite tv-mys allihop, framför Melodifestivalen, med jordgubbar och vispgrädde. Säga vad man vill om Melodifestivalen, men jag tycker det är ganska kul att titta på. Sen att det ska tyckas en massa och att mycket av det är pinsamt dåligt, det hör liksom till. Finns ju en del guldkorn som lyfter spektaklet och ändå gör det värt att följa. Och det är liksom så svenskt. Det är nog det jag gillar allra mest, efter alla år utomlands. Vem hade kunnat tro att jag skulle bli så hemmakär och genomsvensk efter alla år i krogsvängen och med kappsäcken ständigt packad? Räknade nån gång ut hur många gånger jag flyttat i mitt liv, och jag minns inte nu exakt hur många gånger det var, men om jag säger tjugo så har jag absolut inte överdrivit. Kanske är därför jag är så nöjd med att vara hemma? Ska räkna en gång till vid tillfälle, bara för att. Återkommer.

This entry was posted in adoption, jobb, resor, William. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>